Svenskasv

Lars Soncks skisser

ARKITEKTUR

Huvudbyggnaden på Ainola ritades av Lars Sonck (1870–1956), en av de mest berömda unga finländska arkitekterna på sin tid. Han är framför allt känd för sina jugendkyrkor och offentliga byggnader, men han ritade också flera trävillor. Den första ritade han redan under sin studietid år 1893 och den sista år 1945 åt sin vän, kompositören Uuno Klami.

Det har ofta spekulerats om varför inte Eliel Saarinen, som var jämnårig och god vän med Sibelius sedan flera år tillbaka, valdes till arkitekt. Antagligen föll valet på den fem år yngre Lars Sonck för att hans timmervilla Vårbacka, dvs. den i närheten belägna Villa Enckell, nyligen hade blivit klar och att byggherren Gösta Enckell möjligtvis hade rekommenderat Sonck.

Ainola ligger på en skogbeklädd sluttning en halv kilometer öster om Tusby träsk. Den ursprungliga tomten som Sibelius köpte av Kielomäki var liten, men under årens lopp köptes mer mark tills gården omfattade hela skogsdungen mitt bland åkrarna.

I enlighet med Sibelius önskemål fick huvudbyggnaden utsikt över Tusby träsk. Den västra delen av byggnaden på den branta sluttningen präglas av en hög stenfot och en frikostigt komponerad fasad med stora fönster mot Tusby träsk. Den östra fasaden är en våning lägre och präglas av ett brant sluttande tak med höga skorstenar i rödtegel.

Byggarbetena inleddes hösten 1903 genast efter tomtaffären. Ansvarig byggmästare var Rikhard Laine, som Juhani Aho rekommenderat. Arbetet framskred i rask takt, och Ainola stod klar 1904. Timmervillan hade i början ingen fodring på utsidan och taket var beklätt med pärtor. Endast nedre våningen var beboelig. Entrén gick via terrassen till tamburen, genom vilken man kom till kompositörens arbetsrum (nuvarande salongen) som avskilts från de övriga utrymmena. Via tamburen kom man också till vardagsrummet-matsalen, från vilken man i sin tur kunde ta sig till köket samt till föräldrarnas och barnens sovrum.


Salongen i dag

År 1911 förstorades köket och i övre våningen inreddes bland annat föräldrarnas sovrum och kompositörens nya arbetsrum. Samtidigt gjordes en bred öppning mellan matsalen och det gamla arbetsrummet, vilket gav nedre våningen betydligt mer rymd. Dessutom fick byggnaden också vit brädfordring, i enlighet med Soncks ursprungliga ritningar. När Sibelius fyllde 70 år 1935 ändrades barnkammaren på nedre våningen till bibliotek enligt Sibelius svärson, arkitekt Aulis Blomstedts ritningar.

Ainola skiljer sig från Soncks tidigare, folkloristiska timmervillor, eftersom endast balkongerna i rundtimmer mot väst och söder samt deras loftaktiga öppningar är inspirerade av traditionella byggnadsstilar. Fönstren med rutor i olika storlek och mörkgröna foderbräden samt den varierande formen på taket är redan tydligt influerade av jugend. Vad gäller arkitekturen påminner Ainola mest om Villa Enckell som också ritades av Sonck och som sedermera flyttades längre bort från sin ursprungliga plats och döptes om till Villa Cooper.

Den av Aino Sibelius planerade tjärade timmerbastun stod klar ett år efter huvudbyggnaden. Den brann ner 1925 men byggdes på nytt enligt de ursprungliga ritningarna. Den välproportionerade och avskalat enkla byggnaden hade bland annat ett innovativt vattenledningssystem. Från den intilliggande brunnen lyftes vattnet med hjälp av en svängel till en ränna som ledde direkt in i bastuns tvättrum. Från vattengrytan hälldes varmt vatten till en annan ränna som i sin tur ledde till badkaret i rummet bredvid. Systemet sparade kvinnfolket flera steg i både uppvärmningen av bastun och byktvättandet.

Familjen Sibelius bodde på Ainola i över 60 år. Därför härstammar inredningen och möblerna från olika årtionden, de äldsta är arvegods från bägge släktled och de nyaste från 1930- och 1950-talen.

Fasaden mot öster