Svenskasv

VARDAGEN PÅ AINOLA

Dagarna på Ainola följde i allt den ordning som krävdes för att Sibelius skulle kunna komponera och utföra sina andra uppgifter. Tystnad var en absolut förutsättning för hans arbete, som han ofta utförde vid sitt skrivbord. Först i det sista skedet av arbetet flyttade han över till flygeln.

Aino Sibelius ansvarade för den dagliga verksamheten, för planeringen av måltiderna och besöken. Hennes viktigaste hjälpredor var den inneboende barnsköterskan Aino Kari och kokerskan Helmi Vainikainen, som båda arbetade hos familjen i närmare 60 år.

Arbetet i trädgården lättade såväl den ekonomiska situationen som humöret. I augusti 1920 skriver Aino till sin mor: ”Nu är det tid för arbete, men dagarna tycks inte räcka till. Dessutom växte svamparna med sådan naturkraft att vi blev helt förstummade. Jag har bråttom till trädgården även nu. Jag går dit med fruktan, för det är tidig morgon och jag tror att vi har haft frost i natt. Det skulle göra sån gränslös skada, att jag inte vet vad vi skulle göra. Allt skulle gå till spillo. Jag har bara kokat en sats ärtor och några bönor har jag inte plockat alls.”

Förutom hästen Vilkku hade man också andra husdjur på Ainola, bland annat en gris, en tupp och höns som kompletterade skafferiet vid sidan av trädgården. Grisarna döptes alltid till Olivia.

Heikki ”Hesa” Sormunen, som bodde i huvudbyggnadens källare, var hästskötare och gårdskarl ända till 1940-talet. Efter honom sköttes gårdsarbetena i flera år av grannen Unto Siimes.

För att minska utgifterna tog Aino också på sig rollen som döttrarnas lärarinna. Prick klockan nio steg hon in i barnens rum, som också fick tjänstgöra som klassrum. ”Nu är jag inte längre er mor, utan er lärarinna”, sa hon. Under hennes ledning läste döttrarna många årskurser innan de fick börja på en skola i Helsingfors.

Även pianospelandet kunde innebära bekymmer på Ainola. När Katarina fick lov att öva i ett par timmar hemma gjorde Sibelius en särskild notering om det i sin dagbok. Katarina i sin tur skrev i sin dagbok att hon stiger upp hur tidigt som helst för att hinna spela klockan 10, ”för då går pappa och mamma på promenad hur vädret än ser ut. ”Ofta spelade flickorna hos en granne, och Aino Sibelius spelade fyrhändigt med Maija Halonen. Juhani Ahos maka Venny Soldan-Brofeldt sades ha medlidande med Ainos hårda lott och gett henne översättnings- och renskrivningsarbeten. Underlättade de månne eller ökade de bördan som Aino på grund av sin pliktkänsla inte ansåg sig kunna tacka nej till?

Ainos egentliga livsuppgift var att skapa så bra och trygga arbetsförhållanden som möjligt för sin make och stödja honom vid alla tillfällen. Sibelius hade anammat ett nästan aristokratiskt levnadssätt: han behövde flera hinkar med vatten för att tvätta sig och kläderna skulle alltid vara i bästa skick. När han var på gott humör blandade han gärna dressingen till middagssalladen.

Istället för att ha öppna familjegräl förmörkades stämningen i hemmet i spända stunder av Ainos pessimism och tystnad. Under sina resor glömde Sibelius ibland bort hemmets ekonomiska ärenden och uppmuntrade sin hustru: ”Om de skrämmer dig med räkningar och liknande, kör ut och iväg dem och säg dem att jag inte är hemma och att jag inte beblandar mig med deras småaktigheter.” De ekonomiska problemen fick ibland Sibelius att känna att han fångats i småborgerlighetens nät.

I ålderdomen gladdes Aino och Jean Sibelius över barnens och barnbarnens besök samt av visiter av många ledande personer inom musikvärlden. De hade nära brevkontakt med några av de gamla vännerna och radion var ett viktigt tidsfördriv. Nästan dagligen kunde man höra Sibelius musik i olika länder: ”Just nu spelas hans första symfoni i Schweiz. Ljudet är inte alltid det bästa, men när stycket är bekant kan man själv filtrera bort de störande ljuden och koncentrera sig på själva musiken. Just nu låter det riktigt bra. Du kan föreställa dig vilken njutning, att få sitta här mitt i skogen i sitt eget hem och lyssna på något man tycker allra mest om.”