Svenskasv

Jean Sibelius (1865-1957)

I slutet av 1800-talet började Jean Sibelius längta efter distans till det vilda konstnärslivet i huvudstaden. ”I Helsingfors dog all sång inom mig”, konstaterade han senare. Efter att ha bott några år i Kervo köpte familjen Sibelius 1903 en knappt en hektar stor tomt i Träskända, ungefär en halv kilometer öster om Tusby träsk. Redan under de sista åren av 1800-talet hade en konstnärskoloni bestående av unga betydande finländska konstnärer bildats i trakten. I samfundet ingick bland annat författaren Juhani Aho, hans konstnärshustru Venny Soldan-Brofeldt, författaren J. H. Erkko samt konstnärerna Eero Järnefelt och Pekka Halonen.

Ainola blev klart 1904 och flytten dit blev avgörande för Sibelius tonsättarskap. En stor del av kompositionerna skrevs nämligen på Ainola. Medan hustrun Aino ägnade sig åt trädgården i den västra delen av Ainola, sökte Sibelius inspiration i de tysta skogarna på den östra.

Årtiondena efter sekelskiftet reste Sibelius en hel del. Därför blev Ainola och familjen samt umgänget med de andra medlemmarna i konstnärskolonin en balanserande och rogivande knutpunkt för den rastlösa konstnärssjälen. Kompositören, som även till vardags bar proper kostym, vit skjorta och slips, ibland också knallhatt på huvudet, måste ha varit en imponerande syn inte bara i hemmet utan också under promenaderna i den lantliga traditionsbundna omgivningen.

Att Ainola var en viktig plats för Sibelius framgår av en radiointervju från 1948: ”Jag har skrivit min andra symfoni i Italien, min tredje i Paris och kvartetten Voces Intimae i London. Men största delen har jag skrivit på Ainola. Jag har alltid en känsla av att var och en borde bo i skogen eller i en stor stad. Här på Ainola talar även tystnaden.”


Under sina år i Ainola från 1904 till hösten 1957 tonsatte Sibelius cirka 310 musikstycken som kan betraktas som självständiga verk, och dessutom producerade han otaliga arrangemang och utkast samt verk som tappats bort eller bränts upp. Hans produktivitet var enorm i synnerhet under de 25 åren från 1904 till 1929, då han skapade över 300 verk.

Ainola är ett av de mest välskötta hemmuseerna. En hängiven Sibeliusbeundrare som besöker Ainola kan stiga in i salen där kompositören våndades över den sjunde symfonin. Där finns flygeln på vilken kompositören på natten lågmält prövade nya klanger medan resten av familjen försökte sova. Och ovanför Ainola välver sig samma himmel som svanarna flög över i april 1915 och gav kompositören huvudtemat i finalen till femte symfonin. Ja, även den öppna spisen finns där i vilken den åttonde symfonin, Sibelius sista storverk, antagligen gick upp i rök.

Sibelius arbete på Ainola var sällan lätt, men för honom var svårigheter gjorda för att övervinnas, och det var bekymren som gjorde Ainola till ett hem. För sina privatsekreterare berättade han på 1940-talet: ”Sorger gör hemmet till ett hem. Alla de svårigheter som vi under ett långt liv tillsammans med våra anhöriga måste övervinna, föder kärleken till hemmet.”

Vesa Siren: ”Jean Sibeliuksen Ainolassa syntyneet teokset” (Ainola – Jean ja Aino Sibeliuksen koti, SKS 2004).