Svenskasv

SIBELIUS VIKTIGASTE KOMPOSITIONER UNDER ÅREN I AINOLA

Symfonier

Tredje symfonin i C-dur op. 52, 1904–1907. Verket har en tätare och mer koncentrerad form jämfört med de två första symfonierna. Grundstämningen är lugn, klar och ljus och färgas av naturintryck som snarare är inåtvända än en avspegling av den omgivande naturen. Det finns ”dock mycket dur i livet. Den III går i C-dur!”, skriver Sibelius.

Fjärde symfonin i a-moll op. 63, 1911. Kompositören karakteriserar själv symfonin som en protest mot samtidens kompositionsteknik: ”Inte ett uns av kalabalik.” Den fjärde symfonin är mångtydig, filosofisk och enkel. Dess tematiska grund är en överstigande kvart som föds ur de inledande tonerna och binder samman verkets olika avsnitt. Finalen har tolkats som en kamp mellan människans kraft och förtvivlan, och den utmynnar i underkastelse och ensamhet.

Femte symfonin i Ess-dur op. 82, 1914–1915. Sibelius började komponera symfonin efter hemkomsten från sin framgångsrika resa till USA. Som en motvikt till tidens växande pessimism återspeglar den femte symfonin livets höjdpunkt och en utåtriktad livssyn. Trots den omedelbara framgången omarbetade Sibelius symfonin två gånger innan han godkände den i slutlig form år 1919. De sista sex av pauser åtskilda slutackorden i symfonin överraskade publiken.

Sjätte symfonin i d-moll op. 104, 1917–1923. Symfonin närmar sig ett kammarmusikaliskt tonspråk, och har kallats ”klassisk”. Den utstrålar en karg, enkel skönhet, formen kan kallas skulptural. ”Då skuggorna bli längre”, skriver Sibelius i sin dagbok. Mästerkompositören dirigerade själv uruppförandet av sitt verk 19.2.1923. Detta var sista gången han dirigerade en konsert i Helsingfors.

Sjunde symfonin i C-dur op. 105, 1924. Sibelius kallade detta ensatsiga verk ”Fantasia sinfonica” vid uruppförandet i Stockholm i mars 1924. Den slutliga titeln återfinns i första trycket 1925. Den traditionella fyrsatsiga uppbyggnaden av en symfoni ersätts här av en enda sats, där sonatformens tredelade symmetri har tillämpats. Verkets teman framväxer med en inre logik. I det sista avsnittet känner lyssnaren igen tongångar ur ”Valse triste”.

Violinkonsert i d-moll op. 47, 1903–1905.

Den första versionen av violinkonserten uppfördes i februari 1903 och fick ett motstridigt mottagande. Några kritiker ansåg att verket närmade sig violinkonsertens ideal, andra menade att kompositören givit efter för genrens konventioner. Våren 1905 reviderade Sibelius verket, som uruppfördes i Berlin med Karel Haliř som solist och Richard Strauss som dirigent. Konsertens popularitet ökade efter att Jascha Heifetz på 1930-talet gjorde den första grammofoninspelningen. Tack vare Sibelius-violintävlingen hör verket i dag till unga begåvade musikers repertoar i hela världen, och även för mer erfarna musiker utgör det en outsinlig källa för nya tolkningar.

Symfoniska dikter och sviter

Pohjolas dotter op. 49, 1906. Verkets Kalevala-anknytning påminner om Lemminkäinensviten från 1890-talet, men dess tonspråk liknar mer de senare orkesterdikterna. Sibelius dirigerade uruppförandet av verket, som tillägnats Robert Kajanus, i S:t Petersburg i december 1906.

Nattlig ritt och soluppgång op. 55, 1909.

Sviten Rakastava för stråkorkester op. 14, 1911, återgår på Rakastava med text ur Kanteletar, komponerad för manskör på 1890-talet.

Aallottaret (Oceaniderna) op. 73, 1914. Ett verk beställt av en amerikansk mecenat och med en bakgrund som snarare återgår på Homeros än på Kalevala. En av musikens mest lysande havsskildringar: tidvattnets rörelse, sjöjungfrurnas lek.

Tapiola op. 112, 1926. Även uruppförandet av detta beställningsverk ägde rum i USA, på juldagen 1926. I Finland spelades verket först i april 1927. Verket får sin grundstämning av Kalevala, men det saknar ett programmatiskt innehåll. På begäran av förläggaren skrev Sibelius ändå ett motto (på tyska) åt verket, i svensk översättning:

”Vida de står där, nordens dystra skogar, uråldriga, hemlighetsfulla, i vilda drömmar, där inne dväljes skogarnas mäktiga gud, skogsandar binder sin hemliga väv i dunklet.” (övers. Nils-Eric Ringbom)

Sibelius produktion innefattar även scen- och balettmusik (bl.a. Järnefelts pjäs Döden, Shakespeares pjäs Stormen, balettpantomimen Scaramouche), piano-, sång- och orkestermusik (bl.a. Luonnotar op. 70, 1913) samt solo- och körsånger.

Läs mer om Jean Sibelius verk på www.sibelius.fi.