Tidens arkitektur

Vid sekelskiftet representerade arkitekturen en tidigt modernistiskt formgivning. Tidigare hade arkitekterna följt någon historisk stil eller kombinerat olika stilar. Utgångspunkten för den nya formgivningen var användningssyfte, miljö, material och byggnadens möjligheter. Formgivningen skulle vara ledig, individuell och uppfinningsrik.

Landets arkitekter hade en nära kontakt med utlandet och man skaffade sig kunskaper genom att arbeta utomlands eller genom att delta i internationella utställningar. Centraleuropas stilriktningar art nouveau och jugend påverkade starkt den finska arkitekturen.

Den nya stilriktningen omfattade också drag från nationalromantiken, vilket visade sig i försöken att ta fram landets förflutna och speciella kvalitet.

Tidens arkitektur betonades alltmer av omgivningens anpassningsbarhet vid formgivning av kyrkor och offentliga byggnader. Den största delen av den dåtida byggnadsverksamheten fokuserade dock på byggandet av lägenheter. Höghusen dominerade stadsbilden och blev tack vare sin novitet också mycket uppskattade. Nytt var också byggandet av rena affärshus.

På landsbygden och i småstäderna bevarades de s.k. enfamiljshusen, som oftast inte ritats av arkitekter. Konstnärsstugorna som växte fram på landsbygden var också intressanta.

Konstnärsstugornas arkitektur representerade stark nationalism och beundran för den ursprungliga naturen och levnadssättet. Landsbygdshemmen blev mode bland konstnärer. Några ritade sina hus själva, såsom Pekka Halonen och Akseli Gallen-Kallela, och andra lät göra sina husritningar hos arkitekter. Så gjorde Jean Sibelius som gav arkitekt Lars Sonck jobbet.