Sibelius viktiga kompositioner på Ainola.

Symfonier

Tredje symfonin i C-dur op. 52, 1904-1907. Verket har en tätare och mer koncentrerad form jämfört med tidigare symfonier. Grundstämningen är lugn, klar och ljus. Naturens stämning har fler inre syner än direkta minnen av den yttre naturen. ”Mycket dur i livet, trots allt. III går i C-dur!”, skriver Sibelius.

Fjärde symfonin i a-moll op. 63, 1911. Kompositören karakteriserar själv symfonin ”som en protest mot dagens tonsättning. Inte ett uns av kalabalik.” Den fjärde symfonin är mångtydig, filosofisk och enkel. Dess tematiska grund består av en förstärkande kvart som föds ur de första tonerna och skapar en bro mellan verkets olika delar. Finalen har tolkats som en kamp mellan människans kraft och förtvivlan, som slutar i underkastelse och ensamhet.

Femte symfonin i Es-dur op. 82, 1914-1915. Sibelius började komponera symfonin efter återkomsten från sin framgångsrika resa till USA. Som motvikt till tidens växande pessimism speglar den femte symfonin livets höjdpunkt och en öppet utåtriktad livssyn. Kompositören var inte nöjd trots den omedelbara framgången och omarbetade verket två gånger innan han godkände den i förnyat skick år 1919. De sista sex stackatoackorden i symfonin överraskade publiken.

Sjätte symfonin i d-moll op. 104, 1917- 1923. Symfonin närmar sig kammarmusiken till sättet och i sin utveckling och har kallats en ”klassiker” i symfonisviten. Den karga, enkla skönheten och den skulpterade formen tilltalar sinnena. ”När skuggorna förlängs”, skriver Sibelius i sin dagbok. Mästerkompositören dirigerade själv uruppförandet av sitt verk den 19.2.1923. Det var den sista konserten han dirigerade i Finland (följande år var det ännu en konsert i Köpenhamn).

Sjunde symfonin i c-dur op. 105, 1924. Ett verk i en sats som Sibelius först tänkte ge namnet ”Fantasia sinfonica” och som hade sitt uruppförande i Stockholm i mars 1924. Symfonin sammanfattar den traditionella symfoniformens fyra satser och anpassar symmetrin från sonatens tre satser till den. Stegringen som baseras på den inre dynamiken i temat slutar i den sista versen, där lyssnaren känner igen sig i ”Valse tristes” sorgsna vals. .

Violinkonsert i d-moll op. 47, 1903-1905.

Pohjolan tytär op. 49, 1906. Verkets Kalevala-tema gör att det påminner om 1890-talets Lemminkäinen-svit, men dess tonspråk liknar mer de senare orkesterdikterna. Sibelius dirigerade uruppförandet av verket, som tillägnats Robert Kajanus, i St. Petersburg i december 1906.

Nattlig ridtur och soluppgång op. 55, 1909.

Serien Rakastava för stråkorkester op. 14, 1911. En lyrisk svit med ursprung i ett tonsatt 1890-talsverk för en manskör, med samma namn och med text från Kanteletar.

Aallottaret op. 73, 1914. Ett verk beställt av en amerikansk mecenat och med en bakgrund som snarare baseras på Homeros än Kalevalas tematik. En av musikens mest lysande havsskildringar: tidvattnets rörelse, sjöjungfrurnas lek.

Tapiola op.112, 1925. Även uruppförandet till detta beställningsverk ägde rum i USA på juldagen 1925. I Finland presenterades den först i april 1927. Den Kalevala-liknande världen skänker verket dess grundstämning, men det har inget programmässigt innehåll. På begäran av finansiären skrev Sibelius ändå ett motto (på tyska) åt verket: n:

”Nordens skogar, urskogar stora och mörka, dansar till dystra drömmar, tämjda; där fanns den enda Tapio, i skydd av korparna, skogsrån spinner, Skogens förtrollning är förunderlig.”

Sibelius produktion innefattar även scen- och balettmusik (bl.a. Järnefelts pjäs Döden, Shakespeares pjäs Stormen, balettpantomimen Scaramouche), piano-, sång- och orkestermusik (bl.a. Luonnotar op. 70, 1913) samt solo- och körsånger.