Svenskasv

Aino Sibelius ca. 1891 (Museiverkets bildarkiv)

Aino Sibelius (1871–1969)

Aino Sibelius (f. Järnefelt) föddes som sjunde barnet till general Alexander Järnefelt och hans hustru Elisabeth av släkten Clodt von Jürgensburg. Tre av hennes bröder gjorde en betydelsefull karriär inom finsk kultur: Arvid blev författare, Eero konstnär och Armas kompositör och dirigent. Den unge författaren Juhani Aho (Brofeldt) var vän till pojkarna. Hemmet var fyllt av kontroverser: fadern gav en sträng uppfostran och hans auktoritet tålde ingen känslosamhet. Modern Elisabeth var liberalare, och hon stödde entusiastiskt finskheten och det finska språket. Juhani Aho blev en ung, nära god vän till henne. Med tiden vann Tolstojs läror Elisabeths och Arvids hjärtan, och dess idealistiska och etiska inverkan formade även Ainos livsuppfattning djupt.

Vintern 1889 tog Armas Järnefelt hem sin studiekamrat Janne, Jean Sibelius. Samtidigt flyttades Juhani Ahos känslor över från Elisabeth Järnefelt till Aino. Aho åkte på författarresa till Paris. När Aino inte besvarade hans känslor, skrev han den avslöjande romanen Yksin. Aino fick läsa manuskriptet, men det ändrade inte hennes känslor. Hon förlovade sig med Sibelius och de vigdes sommaren 1892. Den bistra fadern godkände svärsonen, trots att denne vid den tiden inte ägde någon visshet om vare sig uppehälle eller framtid.

Sibelius arbete och arbetsro betydde allt för Aino. Hon förstod storheten i sin makes musikaliska tankar och rastlösheten som följer med skapandet. Hennes poetiska och gracila väsen omfattade även bestämdhet, omutbarhet och hög idealism. ”Skriv symfonier!” uppmuntrade hon Sibelius även under ekonomiska kriser.

Att uppfostra de fem döttrarna var Aino Sibelius andra kall. Hon tog hand om barnen och drev ofta sig själv till uthållighetens gräns. I sin etiska bestämdhet kände hon sig främmande inför världens fåfänga och stred passionerat mot den. Det har sagts att hennes regler för gott uppförande påminde om etiketten i Vinterpalatset. Under sin resa till Rom 1923 skriver hon bekymrat till de yngsta döttrarna Margareta och Heidi: ”Var nu försiktiga, kära barn. Det kanske inte finns någon kvar när mamma återvänder från sin rymmarfärd – – – Men jag förstår att pappa behöver mig nu.”

Hemma utgjorde även trädgården en plats för rekreation och omsorg för Aino Sibelius. Hon gladdes av dess blomsterprakt, men även av resultatet av sitt arbete: familjen njöt ofta av grönsaker till middagen och hennes äpplen vann priser på utställningar.

Aino bekymrade sig för och blev deprimerad av Sibelius alkoholmissbruk, i synnerhet när han efter ett uppehåll på nio år började dricka skrämmande mycket i en tid när han borde ha koncentrerat sig på skapandet av sin femte och sjätte symfoni. Man kan bara föreställa sig hennes ångest när hon på fyrtiotalet tvingades se hur Sibelius brände sina manuskript i den öppna spisen på Ainola. Hon berättade senare: ”Jag hade inte kraft nog att se på denna fasa, utan drog mig ur rummet.”

Efter Jean Sibelius död bodde Aino Sibelius kvar på Ainola under större delen av sitt liv. Därför bär många av detaljerna på Ainola, blommorna och gardinerna, fortfarande spår av hennes milda och organiserande händer.

Aino Sibelius år 1922 (Otavas bildarkiv)